Här finner ni lite information om vilka vi är för några.
Anki
Om mig…
Jag heter Anki och bor strax utanför Töcksfors i västra Värmland tillsammans med min man, Frank, våra två barn, Oskar och David, våra katter och alla hundar.
Jag har nästan alltid haft hund, familjen hade en blandras då jag var liten, en blandning mellan gråhund och schäfer, en hane som hette Nicke som jag inte kommer ihåg så speciellt mycket om annat än att han hade tjock päls, vaktade hundgården och gillade familjen.
Sen köptes en labrador hane till familjen då jag var tonåring, Bozzo hette han, vi gick flera kurser på brukshundklubben och tränade flitigt, han var rätt duktig men lite stökig och gruffade mer än gärna med andra hanar, och passade gärna på att rymma till vackra damer om dörren var öppen.
Då jag flyttade hemifrån började drömmen om en egen hund, jag hade sett en Irländsk Setter då jag var ca 6 år och den vackra hunden hade jag kvar som en dröm. Alla talade givetvis om för mig att de var nervösa och jobbiga, men jag hörde mig för litegrann och bestämde mig för att en sån skulle det bli i alla fall. En tik skulle jag ha….det blev Barry! Markants Bar Is Closed, en hane som jag bara ääälskade, han var MIN verkligen. Vi gick på kurser, träffade hundkompisar och snart ville vi ha ytterligare en. Hamlet flyttade till oss. Nu var jag fast! Vi tränade, gick på kurser och ställde ut.
Sen har det bara fortsatt. 1995, på min födelsedag föddes Carmen hos Mia Karlsson på kennel Dark Auburn´s, jag skulle inte ha någon hund då egentligen men Carmen flyttade hem till oss ändå. Hon blev 12 år och var i hela sitt liv en värdig och vacker tik, hon var dessutom garanterat världens snällaste varelse! Gjorde aldrig nåt dumt mot någon, bara var snäll.
Sen var det nästa Dark Auburn-hunds tur; Alice, min ögonsten, vilken hund! Så otroligt rolig att jobba med, hon älskar allt: bollar, kampa, godis, mig…allt! Hon är ur Fidelies sista kull, och Fidde är en tik jag alltid beundrat, så himla vacker och med en stor personlighet. Tack snälla Mia för Alice!
Vi har inte bara settrar här hemma, husse är rådjursjägare och har till det ändamålet två taxflickor också. Mycket trevliga hundar de med, taxar och settrar passar verkligen ihop eftersom settrarna inte har något emot att vara liggunderlag åt en frusen tax, och taxarna gärna klättrar upp på en varm pälsig setter och vilar efter jakten.
Det jag tycker är så kul med hundar är att jobba med dom. För mig har det blivit lydnaden som kommer först. Jag har testat lite annat också, att spåra, både efter vilt och efter människor, men det är lydnaden som jag tycker är roligast. Att fundera ut hur man kan jobba för att nå ett mål, att peta med detaljer och att tävla (om det går bra, annars är det skit!!). Jag har även testat en del agility vid olika tillfällen och olika hundar. Men det är lydnaden jag återkommer till, kräver inte någon speciell plats, inte så mycket tid och bara att köra där man är och med den hunden man har, ALLA kan, gäller bara att hitta rätt sätt.
Sen tycker jag att det är kul med utställningar också, här kan man dock inte påverka lika mycket själv som i lydnaden, men visst är det kul.
Settern är hunden med stort H för mig. Jag gillar flera andra raser också, men vet att det är setter som är MIN ras. De är vänliga, glada, schyssta, tydliga i sitt språk, lugna inne, livliga ute (av och på-knapp), pigga och fulla av liv. Sen är de ju bara SÅ vackra, att se några settrar springa fram i skogen eller över en äng är ju helt underbart.
Detta med avel är inget jag hade tänkt från början. Jag har dock testat att para ett par av mina tikar tidigare men utan resultat.
Mia på kennel Dark Auburn´s och jag hade blivit goda vänner under åren vi känt varandra och hon frågade om jag ville bli delägare i hennes kennel, det ville jag!
Jag lånade Panda, D A Maryland och parade henne med D A Michigan och det kom 8 små ljuvliga valpar en vinternatt. En av dessa bor fortfarande kvar här, lilla Offa, min Panda-unge som är så go.
Visst var det jobbigt med små valpar, men SÅ himla kul. Det gör vi om! Fast jag får nog inte låta en valp stanna kvar här hemma vid varje kull, då blir det fort fullt! (Och risken är nog stor att jag får flytta då=), tror inte alla är så ivriga…).
För framtiden hoppas jag att vi får föda upp flera friska, trevliga och fina settervalpar till glädje för sina ägare i flera år till.
Anki
Mia
Jag heter Mia och bor I Värmlands Nysäter, tillsammans med mina (för tillfället) sex Irländska settrar, och en svart liten katt.
Min första hund var en tax, som vi övertog vid sex årsålder från pappas chef.
När han dog, var jag otröstlig, och skulle bara ha en ny hund. Hade alltid avgudat och beundrat de
vackra Irländarna, så det var ingen tvekan om vilken ras jag skulle välja.
18 år gammal, tillsamman med min dåvarande pojkvän, begav jag mej till Kennel Copper och Camilla Östman, som då var Värmlänning.
Så kom han in i mitt liv, Alexander, Copper’s In the mood, och ingenting blev sig mer likt. Sedan dess har jag aldrig mer levt utan Irländare vid min sida. Visserligen har jag ibland funderat på vad det var som gjorde att jag fortsatte och skaffade fler och fler. Alex var nämligen ingen lätt pojke, envis, vild och med en vilja av stål.
Många duster har vi utkämpat genom åren, men ingen har någonsin kunnat trösta så som Alex.
Alex och jag gick på brukshundsklubben och lyckades efter många om och men att erhålla LP1.
Vi åkte även flitigt på utställningar och lyckades erövra ett och annat CK.
Mycke vill ha mer sägs det ju, så kom då lilla Maja in i mitt liv. Copper’s Ain’t it nice.
Maja blev aldrig någon utställningsstjärna, men en mycket stor personlighet som jag älskade högt. Parades en gång, men gick tom. Blev tyvärr bara sex år gammal, drabbades av Borelia/Erlichia. Åhh, vad jag sörjde.
1990 kom Vera, Tactic’s Misty Morning till oss från Pia på Gotland. Även hennes mor Tactic’s
Gloria of Crown Point bodde hos mig ett tag, och hon blev mor till Dark Auburn’s första kull 1992. I första kullen sparade jag ”Hasse”, LPI LPII Dark Auburn’s Always on my mind.
Hasse var en härlig kille, som jag hade mycket kul tillsammans med på lydnadsplanen.
Vi tävlade ganska mycket och vi vann ofta.
Något annat som jag aldrig glömmer med ”Gotlandshundarna” var att de hade en benägenhet att rymma, och bli borta flera dagar. Vi hämtade upp dem vid E18, vi efterlyste dem i radion, åkte runt och letade hysteriskt. Pust, vilken oro och press.
Åren rullar på och Vera har sin första kull, min B-kull. Här sparade jag lille Pellerin, Dark Auburn’s Burning Flame, som hade en del framgångar i ringarna under åren.
Mia och Loppa
Under början av 1990 talet lärde jag känna Ann Paleski, som grundade framgångsrika Kennel Dubliner. Ann åkte 1995 till Holland, och parade sin ”Slant”-Copper’s Burning Bridges med
Lux kamp. Bradley, och här föddes min ögonsten på jorden, Fidelie, Dubliner A Rosehip to Dark Auburn. Även om jag innan detta haft tre kullar, så är det utan tvekan Fidelie som är stamtik på Kennel Dark Auburn’s. Det var på något vis nu allt började. Jag glömmer aldrig första gången jag såg henne, fem veckor gammal, i lägenheten på Skånegatan mitt i Göteborg. Lilla mintflickan.
Här kan man snacka om kärlek vid första ögonkastet. Ann sa: men ska du inte kolla på de andra?
Självklart tittade jag på de andra, men hjärtat hade bestämt sig. Och, jag har aldrig ångrat mej.
Fidelie har haft stora framgångar i utställningsringarna under åren. Hon är också mamma, mormor, farmor osv. osv. till många framgångsrika hundar.
Hon är bl.a mamma till Kiwi, JWW 98, SV-03 Dark Auburn’s En Kiwi I Dublin, som år efter år var vinstrikaste Irländare inom ISF ., och hela sitt liv var högt älskad av familjen
Paleski Kennel Dubliner.
Sen är hon ju förstås mamma till min egen Nallebjörn också, Dark Auburn’s Michigan, eller Miche moj, Mich Mich, Dojan, Micke, ja så är det ju, kärt barn har många namn.
En annan högt älskad hund, som jag måste nämna är lilla Totta, Dark Auburn’s Does Your mother know. Hon föddes i min fjärde kull, och var en mix av Tactic’s hundarna och Fidelie linjen. Tottas pappa var Malte, en av Fidelies bröder och mamma var min Vera, Tactic’s Misty Morning. Totta var både vacker och duktig. Hon älskade att träna och tävla lydnad, och hade stora framgångar i utställnings ringarna. Framför allt var hon mattes goa, goa tjej, mjuk, fin och alltid glad. Hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Många hundar har passerat under åren. Under våra hundar och kullar hittar ni mer info.
Även om jag inte är lika flitig som Anki vad gäller lydnad, så har jag varit det en gång i tiden.
När jag inte hade så många……
Var aktiv och tävlade ganska mycket med Hasse och Totta.
Nu blir det mest vardagslydnaden och utställningar som gäller.
Men det är en utmärkt ras att träna och tävla lydnad med. Verkligen att rekommendera.
En Idealisk Irländsk setter är för mej en linjerad, välvinklad, flott hund, med mycket stomme
och kropp. En vacker varelse. Sen gör det ju givetvis inget om den har rejält med päls också… Det som döljer sig under pälsen är dock betydligt viktigare. Det underbara temperamentet måste självklart också ingå i paketet. Snäll, go, kramig, glad, busig, nyfiken, full av liv ute, lugn inomhus, älskar allt och alla.
Är jätteglad att min kompis Anki ville dela Dark Auburn’s med mej.
Det är alltid lättare om man är två…
Mia